Tisdagsgnäll

Mjukvaran från helvetet. Statistik my ass. Det enda jag vill e å slira upp lite kallt stål i form av siffror i intet ont anande sexists/rasists nackgrop. Och here I am, i jävla datorsal, jävla stuck. Jävla stuck.stuck.stuck, kommer aldrig klara, har no.no. lust. Bitter!

Dessutom e jag bitter och asförbannad över att klass inte kan abstraheras bort och hållas på schysst strukturellt avstånd, jag känner mig lurad av mina universitetspoäng och av dom politiska teorierna, att jag måste påminnas om det bara för att jag åker tillbaka från dom lättsamma exilperioderna, att vi e lika fattiga (dysfunktionella heter det om en ska va riktigt korrekt med språket. hur förhålla sig till det ordet? vägra läskunnighet, kanske?) som vi varit dom senaste 15 åren och att det sätter sig i våra kroppar och i våra tystnader och i vår uppgivenhet och jag längtar alltid bort.bort.bort. fast det ofta är där jag vill vara. Jag vill att det ska va medicinkurer att läsa böcker. Bitter!!

Dessutom mer gnäll över att studentkåren här i stan liksom inte blev ett ställe för migranter, vi hängde där typ 2 år och nu ere över, nu ere bara personliga kontakter kvar å det e ju fint men ingen lokal, ingen mötesdag, ingen arvoderad tjänst, endast 'svennar' som hänger i köket, kopierar papper, skriver tidning, tar beslut och påverkar beslut. E jag paranoid? E jag bara underinformerad, felinformerad? E det 'slump'?
Vi hade nåt ett tag jag minns det absolut. Det va aldrig stabilt, det va aldrig i centrum, men det fanns och det va vårt ju...

Jag hoppas, men jag e bitter mens jag håller tummarna.