Vän eller fiende eller både och?

Jag råkade läsa utspel av lars lejonborg igår. Han lyfter tex hur lite cred skolans läroböcker ger till migranter. Han menar vidare att det är ganska självklart men samtidigt inte särskilt allmänt erkänt att Sverige är både ett in- och utvandringsland, och att detta är en viktig del av landets historia, inte minst ekonomiskt. Och så vill han ha nåt nytt museum.

Det är klart att Lars inte skriver för mig. Han skriver till 'de flesta svenskar' och han är tydlig med det, även om han inte tänker fatta det själv. Och hela sättet han glider mellan argumentationslinjerna, hur han använder begreppet invandrare som syftade det på... ja, på vem? På de som invandrat eller på de som rasifierats, vilka menar du egentligen Lasse?

Det är klart att det att vi hamnar ganska nära varandra just här inte handlar om gemensam kamp. Men när vi nu står här och stampar, med var sin fot någon helt annan stans, men också med varsin just där, på samma plats, går det att göra något av det?

Jag vill göra något av det. Jag vill skrika: Ge mina brorsor nya historieböcker Lasse, You can do it! Och jag hör hur du säger 'Invandrarnas bidrag till vår historia måste få ett större utrymme i undervisningen.' och jag kan inte missa hur lätt och smidigt du glider mellan dom (invandrarnas) och vi (vår historia) på sätt som jag helt enkelt aldrig kan göra, men jag tänker: Spela roll. Jag undrar: Hur gör en dom där samarbetena över alla gränser? Går det över huvud taget att samarbeta med folk som Lasse (asså nu ere ju valår, så kanske inte alls just nu, men när han sitter och suckar senare i höst då) som trivs alldeles utmärkt med rasistiska strategier, bara för att han väljer samma som jag i en liten fråga som råkar ligga mig extremt varmt om hjärtat...?