Räddaren i Nöden.

Jag va på mezzeafton hos en bekant för nån vecka sen. Vi var väl åtta personer, jag va nyss hemkommen från Berlin och träffade flera favvispersoner för första gången på alldeles för länge. Närvarande var även tre heteromän. En vet aldrig var en har er, mina kära heteromän. Ena sekunden uppträder ni som individer och är alltså fantastiska och korkade om vart annat precis som vanliga människor liksom är i kraft av vår mänsklighet. Nästa ögonblick får ni något jagat i blicken, stelnar till och säger toalt out of que: JAG ÄR INTE BÖG. För att det inte ska bli allt för obvious att ni lider av regelbundet återkommande tillfälliga psykoser använder ni ett par strategier. En sådan är förstås att uttrycka det viktiga (att ni INTE NÅGONSIN VARIT BÖGAR) på varierande sätt och med varierande ord. En annan är att stötta andra sjuka genom att när ni hör någon annan säga HUR MYCKET HAN INTE ÄR BÖG genast låtsas som om detta är en lämplig sak att tala om just nu och på just detta sätt och för säkerhets skull tillägga att DU ÄR ÄNNU SÄKRARE PÅ ATT DU INTE ÄR BÖG ÄN ALLA ANDRA TILLSAMMANS.

Jag brukar ha lite svårt för dessa utbrott, delvis för att jag tänker mig att psykotiska människor saknar gränser och kan göra lite vad som helst och det är ju helt enkelt farligt, men mer för att det är långtråkigt och högljött men allra allra mest för att i det fallet jag pratat med någon av närvarande heteromän innan och kanske tyckt att du va trevlig och jag kanske börjat tycka om dig, då är det rätt sorgligt att få reda på att du faktiskt är allvarligt sjuk.

Hursomhelst, denna mezzeafton skapade mer utbrott än vanligt. Alltså: Vi vill ha trevligt tillsammans, tre av gästerna blir psykotiska, vad göra? Sjukdomsutbrottets uttrycker sig i det här fallet genom upprepat hävdande av att det objektivt sätt gör jättejätteont att få något uppkört i röven, om en är man. Förloppet ser som vanligt ut så att en insjuknar först, och de andra två med latent psykos snabbt dras med. Resterande fem friska personer tittar på varandra och försöker leta strategier att hantera situationen. Det är det den här texten handlar om egentligen, jag fick lära mig en så himla bra medicin, jag tänkte jag ska sprida. Först de misslyckade försöken, värden försökte med verklighetsanknytning: Det är skönt att få upp något i röven. Jag tycker det och jag är man, och jag vet att många andra män tycker det. Jag lekte barnpsykolog: Var du rädd för att det skulle vara skönt? Inget hjälpte psykos är psykos våra ord och de sjuka gästernas verklighet befann sig förstås i olika världar. Men då satte värdens pojkvän in sin dunderstrategi: Han satte sig med armen om insjuknad no. 1 och började flirta. Insjuknad no. 1 fortsatte rabbla psykotiskt men Insjuknad no. 2 och 3 upplevde inte längre att någon annan sa INTEBÖGINTEBÖG utan såg istället riskerna med fortsatt sjukdom framför sig (fysisk kontakt med bög = själv bli bög) och frisknade raskt till. Värdens pojkvän viskade mjukt och förstående om analsexets fördelar i Insjuknad no. 1's öra. Insjuknad no. 1's kollapsande hjärna kopplde ihop att ju längre den fortsatte ha sitt anfall desto mindre skulle de andra heteromännen tro på att HAN INTE ÄR BÖG. Detta skulle innebära världens undergång och med ren vilja tillfrisknade även Insjuknad no. 1. Alla överlevde. Festen kunde fortsätta.

Very good lösning på väldigt jobbig och spridd sjukdom. Jag borde verkligen skriva till Pills of the Week eller Very Important Journal of Psychiatry eller nåt. Det här skulle betyda så mycket för de drabbade dryga 40 procenten av Sveriges befolkning. Tills dess går det att läsa mer om psykisk ohälsa här.