hudslamsor, bråskbitar, blaming the victim

Den största hudvårdsprodukten i Indien innehåller bl a kvicksilver. Test efter test visar på att den ger bestående skador och är cancerogen. Vilken produkt det är? Hudblekningsmedel. Västerländska kedjor (tex Nivea) tillverkar produkterna och skapar pengar på kolonialt begär efter vithet. För att köpa produkterna i Väst behöver en gå till en "invandraraffär", de är inte tänkta att finnas för vita kunder vi ska inte uppleva hudfärg som något en behöver förhålla sig reflexivt till.*

Homi Babha analyserar kolonialt härmande utifrån “the desire for a reformed, recognizable Other, as a subject of difference that is almost the same but not quite.** Men om härmandet går över gränsen för vad kolonisatören ville, om det gör det omöjligt att särskilja vem som är koloniserad och vem som koloniserar, vad händer då med systemet som bygger så hårt på gränser? Genom att härmande (mimicry) både är en del av kolonialismen och förstör den inifrån, är allt plötsligt mycket komplexare än vi trodde, och det som var medlöpning är subversivt, härmning är motstånd. Enligt Babha.

Jag minns inte när jag började eller slutade, men att jag gjorde det genom hela mellanstadiet och en bit in på högstadiet: Jag låste badrumsdörren noggrannt - mamma fick förstås absolut inte veta - ställde mig framför spegeln, placerade pekfingret under nästippen, och tryckte uppåt. Ett snäpp i taget filosoferade jag över exakt var jag skulle ha velat stanna om jag fått välja. När jag var förbi det önskvärda började köphandeln med gud: jag offrar mitt utséende och du ger mig svenneskap. Det kom aldrig något svar.

Näsjobbens historia är en politisk berättelse om rasism och om härmning (subversivt eller ej). Praktiken utvecklades på Berlins Judar under förra sekelskiftets första decennier, många upplevde att näsan var ett fruktansvärt handikapp, att det var i den 'det' satt, att om bara den försvann... Kirurgen var 'före detta' Jude och de som inte hade pengar nog operarade han rabatterat, av medmänsklighet.*** Sander Gilman tar näsjobben som utgångpunkt för att fråga sig (retoriskt?) om det går att vara Jude och vit. Kan en bli vit genom härmning?

Texten jag börjar min dag med dissar Babhas tes om kolonialt härmande, med hudblekningen som exempel. Kritiken bygger på att härmning genom hudblekning är 1) konkret skadligt, farligt, knappast kan vara subversivt när det är så tydligt self mutilating. och 2) en strategi möjlig endast för en postkolonial elit. Det är inte bara hudvårdsprodukterna själva som kostar pengar, för ett lyckat härmande krävs dessutom visum och språkkunskaper.

Well, som diss vet jag inte, Babha snackar mer om instabilitet, ambivalens och mångtydigthet (om jag förstått något av vad han sagt) honom är det mer Butlerstuk på de bör läsas för det de är bra på menar jag, och inte är det massrörelser. Däremot är det viktigt för mig att använda alla möjligheter jag har till att lära mig läsa Babha (och Butler) med distans. Jag tycker att de är osunt spännande. Jag måste verkligen påminna mig själv om att inte teoretisera rasism i mellanrummet mellan mina erfarenheter och 'ren' vithet. Där kan jag inte hitta viktiga svar. Det är en rasistisk analysstrategi som missar majoritetens erfarenheter och osynliggör dem.

Jag minns hur blek min systerson var som nyfödd och hur jag hoppades att det skulle fortsätta så, hur jag sedan fick lära mig att pigmentet kommer först efter några dagar och hur jag nästan skällde ut syrran när hon 'dessutom' döpte honom 'utanför ramarna'. Som om hybriditet innebar samma för alla, härmning var en strategi möjlig för alla, och den som sa nej tack liksom aktivt valde detta 'postkoloniala tillstånd'.



*Maria do Mar Castro Varela & Nikita Dhawan Of Mimicry and (Wo)Man: Desiring Whiteness in Postcolonialism
**Homi Bhabha Of Mimicry and Man. The Ambivalence of Colonial Discourse
***Sander Gilman The Jewish Nose: Are Jews White? Or, The History of the Nose Job.